Gilbert Hurricane

när man tror att man inte kunde sjunka lägre

då ligger man i sin säng igen med så sjukt dåligt samvete. Aldrig bra nog, aldrig bra nog för någon. Fast att man försöker, fixar, hjälper.  Alltid är det något fel och oftast är det mitt. Jag orkar inte ha dåligt samvete för en jävla skit sak. Orkar inte ha dåligt samvete för att jag mår dåligt. Ja säg du att det var fel av mig att bara be alla dra. Men om du nu ska va sån, skaffa en egen jävla fest. Sätt i samman saker och bjud folk för att sedan bli dissad. Försök vara glad och fast att du vet att det kommer gå åt helvete. Gör allt det och kom sen och säg att du fortfarande inte kan fatta varför jag blir sur. Besviken. Ledsen.

Vill mest bara dra täcket över huvudet, sluta höra din jävla röst som säger den där meningen så spydigt. Vill slå på dig. Vill inte att du ska vara i min lägenhet och jag önskar att jag inte var så jävla rädd för allt. Jag stänger in mig och min tiger prins i mitt trygga rum. Här inne kan ingen nå mig. Jag sätter igång the big bang theory och låter febern ta över i kroppen. Känns skönt att det är tyst men det stör mig att jag inte är ensam. Önskar jag kunde få gråta högt för mig själv, låta all den spänning som jag bär på försvinna. Men istället bäddar jag ner mig i en säng där lakanen doftar säkerhet. Där min skyddsmur är som starkast.

Känner ändå hur min maggrop försvinner, hur verkligheten domnar av och ser hur det blir mörkare runt mig. Luften tar slut och jag känner mig så liten. Vill att någon ska läsa högt från min favorit bok, vill att någon ska stryka mig över håret och säga att allt blir bra igen. Jag vet dock att inget blir bra som innan. Jag blir iallafall inte bra som innan. Inte duglig som innan, inte bra eller stark. Inte för att jag vet om jag någonsin varit stark, duglig eller bra. men nu känner jag mig mig sämre än någonsin. Borde inte deppa ihop över en jävla fest men det känns som om det är den sista droppen innan allt rinner över. Innan alla tankar, skuld känslor och ja känslor tar över min kroppen och verkligheten tycks vara ett minne. 

filosofi och ångest

Jag sitter i min blommiga soffa och frysser. Frysser i sommar värmen. Jag är förvirrad och ensam. Halsen värker och det blir svårt att andas, jag undrar var jag är. Filosofi boken ger mig skuld känslor och min ångest rullar på högvarv. Jag vill gömma mig långt ner i ett mörkt hål och aldrig komma upp igen. Jag får sura ord och undrar vad jag gjort. Undrar om jag ens är värd något, om jag ens borde få leva. Så jag gråter och tittar på tv, låter ljudet vara på högvolym. Jag kan känna mitt hjärta skena och jag springer in på toa.

Jag vill att du ska vara nära men jag funkar inte, jag går i sönder. Vill att det ska vara lätt för en gångs skull. Jag kanske borde försvinna bort så att folk inte behövde se mig, så att jag slapp se så glad ut när det gör så ont. Jag vill gå flera mig i regnet så att något av allt det som är fel med mig kan försvinna. Jag vill att någon ska hålla om mig och säga att allt kommer bli okej igen. Vill inte att folk ska stirra.

Önskar jag var med i The Craft, önskar jag hade magiska krafter så att jag kunde fördöma och skapa kaos för andra. Inte kaos som krig utan mer kaos som i inre kaos. Göra så att de söta flickorna tappade håren och låta de snyggaste killarna bli förälskade i de tjejerna som de själva ansåg att de var för bra för. Önskar att det var möjligt att göra mig själv vackrare så att jag kunde se på mig själv.

Istället för att sitta och vara totalt förstörd ska jag lägga mig under tusen varma täcke. Jag ska koka peparmint te bara för att känna doften av Hogwarts och drömma mig bort till en säkrare plats där jag inte behöver vara rädd för mörkret eller människor. Det kommer bli en bra kväll.